Blogg D - The elements of Journalism

I mitten av 1990-talet förändrades medielandskapet. Tidningar, böcker, film, radio och TV fick konkurrans av de nya sociala medierna och förpassades till något som kom att kallas gammelmedia. De nya stjärnorna blev medier med epitet interaktivitet och en inte längre enkelriktad distribution. I det förändrade medielandskapet är det istället medborgarna som står för en stor del av materialet som obehindrat passerar både redigering och redaktioner. Det låter vackert – egenproducerat material som distribueras av och för folket. När, var och hur som helst. Men klarar vi av att axla rollen som den gode journalisten och behöver vi det? Finns det egentligen något som kan kallas god journalistik? Kan den objektiva nyhetsförmedlingen tappas bort och förvandlas till propaganda i det förändrade landskapet? Hur påverkas pressfrihet, rättssäkerhet och integritetsskydd i de nya medierna?

Än så länge kan ingen se in i framtiden, men vi kan försöka gissa och förutspå hur det kan komma att se ut. En enligt mig kvalificerad gissning (och som faller mig i smaken) är journalistiken 3.0 som symboliserar en syntes av gammelmedier och nya sociala medier. Journalistiken 3.0 har inte för avsikt att pensionera gammelmedierna, men är heller inte rädd för att bjuda in och låta de sociala medierna ta plats. Här förlorar journalisterna sitt informationsmonopol och tolkningsföreträde och därför också till stor del sin makt. De blir inte längre ensamma sållare. Istället blir allmänhets- och journalistflödet likvärdiga och strömmar tillsammans. Realtiden och dess dementier och kommentarer spelar en större roll med hjälp av t.ex. bloggar, Twitter och Facebook.

En god journalistik finns till för medborgarna

I boken The Elements of Journalism konstateras att en god journalistik finns till för medborgarna. Samtidigt kritiseras journalistikens otillräcklighet gällande sitt skapande av nischer och kategoriseringar.

”Television aimed at women eighteen to thirty four, or Generation X, or soccer moms, or football fans is likely to alienate larger numbers of the very group at which it is aimed. People are simply more complex than the categories and stereotypes we create for them.” 

      

Citatet kan tolkas som ett bevis på att journalistiken 3.0 faktiskt kan leda till något som kommer både journalister och allmänheten till nytta. Att inte ta tillvara på den tekniska utvecklingens verktyg och möjligheter att inkludera medborgarna skulle därför rimma illa med ett av journalistikens viktigaste kriterier – att finnas till för medborgarna. De sociala mediernas intåg främjar gammelmedias förmåga att finna fler och nya infallsvinklar. Om fler medborgare känner sig representerade borde också journalistiken anses godare.

I takt med att flödena ökar blir valmöjligheterna fler. Det blir därför både nödvändigt och ett måste att välja. Valen kommer naturligtvis baseras på personligt intresse och smak. Utan en kritisk hållning till informationskällan riskerar mottagaren att utsättas för propaganda. Förhoppningsvis kanske den ökade interaktiviteten kan komma till nytta även här. Om jag personligen inte väljer att ifrågasätta min källa kommer förmodligen någon annan att göra det. I dagens svenska kontext, och låt oss hoppas även i den framtida, har jag svårt att föreställa mig en propagandakanal agera ostört. Istället anser jag att den ökande möjligheten till interaktivitet kommer att försvåra propagandaspridning och därför bidra till ett tryggare klimat för nyhetskonsumenterna. Om journalister tar del av och låter sig inspireras av vanliga människors nyhetsflöden kommer rapporteringen av händelser komma närmare sanningen. Något som i boken The Elements of Journalism beskrivs som journalisternas främsta skyldighet.

Information som noggrant bokfördes av DDR:s säkerhetspolis innan kommunismens fall delar vi nu, ofta utan eftertanke, med oss av utan att blinka.

När det handlar om pressfrihet borde de sociala mediernas förmåga att öka interaktiviteten ses som en positiv förbättring. När utrymmet och verktygen för att uttrycka sig i tal och skrift blir fler och lättillgängliga ökar möjligheten att yttra sig för den vanliga människan. Vilket bör uppmuntras av ett land som månar om yttrandefriheten. I regeringsformens första kapitel står skrivet att folkstyre bygger på fri åsiktsbildning. I det andra kapitlet räknas bland annat grundläggande rättigheter som yttrandefrihet och informationsfrihet upp.

Svenska grundlagar ger medborgarna ett bra skydd gentemot staten. 1995, ungefär samtidigt som gammelmedier blev just gammelmedier började dock Europa Konventionen, som har en mer tveksam inställning gällande de grundläggande friheterna, gälla som svensk lag.

”Konventionen garanterar i artikel 10 yttrande- och informationsfriheterna, men godtar samtidigt att stater som är bundna av reglerna gör undantag från dem med hänsyn till vagt definierade intressen, som den allmänna säkerheten, förebyggandet av oordning eller brott, skyddande av hälsa eller moral, av enskildas goda namn och rykte m.m.” 

För att vara helst säker på att Konvention utgör ett skydd gällande ett yttrande krävs helst att man studerar rättspraxis från Europadomstolen. Något som jag är övertygad om att ganska få svenska användare av sociala medier är medvetna om (inklusive mig själv som relativt aktiv bloggare, facebook-användare och twittrare).  

Integritetsskyddet riskerar också att skadas när vi frivilligt lägger personliga åsikter, känslor och tankar i händerna på de sociala medierna och dess koncentrerade ägarskap. Här skyddas vi varken av svensk lagstiftning eller av en Europa Konvention. Information som noggrant bokfördes av DDR:s säkerhetspolis innan kommunismens fall delar vi nu, ofta utan eftertanke, med oss av utan att blinka. Kanske är en jämförelse med DDR:s säkerhetspolissystem och de sociala mediernas ägare en överdrift, men vi bör tänka på att informationen vi delar lagras och att vi som användare inte har rätt att radera den.

/Karolina Dahlgren        

Källor:

Bill Kovach & Tom Rosenstiel, (2007), The Elements of Journalism

Anders R Olsson, (2009), Yttrandefrihet & tryckfrihet  

www.newsmill.se  

P1, Journalistik 3.0 och den digitaliserade demokratin – Almedalen, 2011-07-07 

Skrämmande fakta möter litterär inlevelseförmåga i boken ”Flickan och skulden”

Recension av Katarina Wennstams bok ”Flickan och skulden – en bok om samhällets syn på våldtäkt”

Bokens handling – flickan och skulden  

Under bokens första kapitelnamn ”Uppklädd och utmanade” finns ett citat som lyder: ”Skulle jag våldta nån skulle jag ta hon i kort kjol.” Det är en ung kille från Hjulstaskolan som blivit citerad. Jag vänder blad och befinner mig i ett somrigt litet samhälle i Mellansverige. En våldtäkt har för några timmar sedan ägt rum och kvar finns ett numera splittrat kompisgäng. Jonna, en av bokens huvudpersoner, vaknar och vägrar tänka vidare på vad som hänt. Det beskrivs hur hon drar ett täcke över huvudet och hur hennes kompis Jenny skrikande undrar. Jonna har ingen aning. Smärtan i analöppningen, blodet, spyorna och urinen på lakanen gör Jonna lamslagen och förvirrad.

Jag läser vidare om en, av många, anmälningar som blivit liggande hos polisen. Ärendet handlar om en grov gruppvåldtäkt. Flickan som uppger att hon våldtagits vaginalt sju gånger och tvingats utföra oralsex minst tre gånger heter Lena. I tingsrättens dom beskrivs flickans klädsel ”hon hade en svart klänning, en orange genomskinlig topp, skor, samt behå och trosor”. Uppgifterna om Lenas klädsel vid det aktuella tillfället, som efterfrågades av en polisman, återfinns i domen.  

   

I boken beskrivs även hur ett våldtäktsoffer i en svensk domstol måste kunna uppvisa bevis om ord står mot ord. Bevisbördan ligger alltså hos målsäganden och åklagaren. I England och Kanada är situationen omvänd. Där är det alltså gärningsmannen som krävs på bevis gällande ett samtycke från offret.

  

Det är en becksvart historia om våldtagna kvinnors kamp för rättvisa och upprättelse. Men det är framför allt berättelsen om hur det svenska samhället, i dess olika plan och kontexter, bidrar till att lägga skulden på offret.          

Författarinnans förhållande till journalistik och ”New journalism”

Författarinnan Katarina Wennstam varvar tankar och känslor från huvudpersonerna med citat och utdrag hämtade från det svenska samhället. Redan i bokens inledande kapitel visar hon på det kommande upplägget. Med en fot i den litterära inlevelseförmågan gestaltats offrens helveten, medan den andra står stadigt i journalistikens krav på källor, sanning och etik genom citat och domstolsbeslut.

I artikeln ”New Journalism blir aldrig gammal” beskriver Jan Gradvall vad epoken ”New journalism” innebär och hur den myntades 1973 (som av ett sammanträffande också är året då bokens författarinna föddes):

”En ny generation journalister förnyade tidningsreportaget genom att låna berättartekniska grepp från romanförfattare.”

Boken tillhör den journalistik-litterära-genren ”New journalism”. Skildrandet av hur våldtagna kvinnor far illa i samhället (i boken även kallad den andra våldtäkten) utan att varken domstolar eller regering reagerar är ett lysande exempel på grävande journalistik och dess förmåga att belysa missförhållanden. Ett gripande reportage som med hjälp av den litterära formen ges ett större känslomässigt svängrum utan att tappa verklighetsförankring.

Att boken bara delvis tillhör den litterära genren skulle kunna tydliggöras genom en mätning av författarinnans tid vid skrivbordet. Jämfört med en romanförfattares något mera stillasittande inhämtande av inspiration är boken ”Flickan och skulden” baserad på iakttagelser och intervjuer med och av den svenska verkligheten.

Bokens otäcka innehåll – sanningen 

    

Författarinnans användande av citat förstärker och exemplifierar berättelsen om det svenska samhällets syn på våldtäkt och de skuldbelagda kvinnorna. Citat från besök på skolor, polisstationer och domstolar runt om i landet gör att hennes berättelse fastnar. Domar och citat kan liknas med ett ankare – förankrat i den dystra verkligheten, vilket i sin tur gör det svårt att bortse från de skildrade missförhållandena. Efter att ha läst en hemsk roman kan det upplevda obehaget viftas bort med hänsyn till det fiktiva. ”Flickan och skulden” lämnar läsaren med sanningen.          

Källor och inspiration:

Wennstam, Katarina, Flickan och skulden – en bok om samhällets syn på våldtäkt (2002), Albert Bonniers Förlag

http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vad-hette-det-sa-du

http://www.publicistklubben.se/2009/01/20/referat-fran-gomda-debatten/

Etik i medierna

Etiska regler för press, radio och TV. Eller vänta nu. Reglerna innefattar egentligen inte radio och TV. De har istället en alldeles egen granskningsnämnd speciellt utvecklad för dem. Okej, reglerna heter etiska regler för press, radio och TV, men behandlar enbart ärenden gällande tidningar och så kallade periodiska tidskrifter. Titeln är besvärande och logiken frånvarande.

Nåväl, Pressens Opinionsnämnd och den något senare instiftade Allmänhetens pressombudsman har i huvudsaklig uppgift att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet. I stora drag. Etiken ses inte som några vedertagna och nedskrivna regler. Istället beskrivs etiken som en slags ansvarsfull hållning gällande den publicistiska uppgiften.

      

Skydda enskilda mot oförskyllt lidande? Jag slår upp ordet oförskylld och finner orden orättvis och oberättigad. Läser vidare i kurslitteraturen om den förväntade etiska ansvarfulla hållningen gällande det publicerade. Jag drar följande slutsatser. Ordet oförskyllts betydelse är högst kontextuell. Ansvariga utgivares syn på vad som orättvist och oberättigat lidande måste därför variera kraftigt. Så också den ansvarsfulla hållningen. De etiska reglerna flyter likt en obestämd form över landets tidningsredaktioner. Ansvariga utgivare är medvetna om att det viktigaste är att kunna hänvisa till kontexten och det enskilda fallet då det gäller att komma undan med tveksamma publikationer.

De etiska reglerna ska spegla ett samhälle som är i ständigt förändring. Varje publiceringsfråga är därför unik. Kontexten, liksom samhället, byter ständigt skepnad. Uppfattningen om vad som är god moral förändras därefter.

   

I radioprogrammet Medierna i P1 (2009-01-31) hör jag Aftonbladets ansvarige utgivare Jan Helin resonera kring tidningens skriverier. Han kan reglerna och resonerar sakligt kring varför det var relevant att publicera etnicitet och religion. Helin vet att oförskyllt lidande och etisk hållning avgörs av kontexten. Publiceringarna försvaras med förklaringen att det är farligt med en konstifiering och att vem som helst ändå kunde ha hittat uppgifterna om de misstänkta mördarna. Den ansvarige utgivaren greppar tag i den obestämda formen och skräddarsyr därefter reglerna så de passar tidningen perfekt. Oavsett om det är etiskt snyggt eller inte.

Pressforskaren Stig Hadenius talar för en mer generösare namnpublicering i svenska medier. Hans resonemang bygger på att det kan förhindra framtida brott. Stig använder sig av en väl beprövad taktik och talar till – vår rädsla. Jag vill förhindra framtida brott, men inte på bekostnad av människors frihet. Även här anser jag den obestämda formen vara besvärande. För egentligen gör de ansvariga utgivarna i vårt avlånga land som de vill. Kanske avgörs känsliga publiceringar av dagsform? Kanske kan det med en pressforskares utsagor i ryggen åter igen hänvisa till en förändring i samhället, till det enskilda fallets kontext? Jag förstår att uppgiften att fastställa en allmänt rådande etik är komplicerad samtidigt som jag oroar mig för den enskilda personens risk att drabbas av mediala övergrepp. En orättvis behandling som de flesta har glömt redan nästa dag, men som kan sätta djupa spår hos den oförskyllde.

/Karolina Dahlgren

Källor:

Olsson, R, Anders, Yttrande och tryckfrihet – handbok för journalister, 2009

Medierna i P1 (2009-01-31)

SvD, ”Medierna borde publicera namn oftare”, 15/4-2008  

    

                  

Blogg A: Nyhetsvärdering

Under den gångna veckan har jag följt några av Sveriges mest lästa webbtidningar. Mitt följande av den svenska webbpressen är i sig inget ovanligt. Nyheter intresserar mig och frivilligt ägnar jag dagligen mycket tid åt att söka färsk information på nyhetsfronten. Det ovanliga är den typ av glasögon jag haft på mig när tidningarnas webbsidor nu scannats av. Efter att ha tagit del av teorier gällande journalistikens nyhetsvärdering, synades nyheterna, dess sidplacering och utrymme, med andra ögon. Användandet av nyhetsvärderande glasögon har fött tankar och reflektioner. Vilka jag, med återkoppling till kurslitteraturen, har för avsikt att presentera närmare i detta blogginlägg.

Statsminister Fredrik Reinfeldts (M) uttalande, att den svenska pensionsåldern bör höjas, var under tisdagen den 7:e februari 2012 en huvudnyhet i Dagens Nyheter. Uttalandet värderades även högt hos Expressen, Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Efter en nyhetsvärdering kom uppräknade webbtidningar fram till en och samma slutsats, att statsministerns tankar om höjd pensionsålder, är en huvudnyhet. Vad ligger bakom att fyra svenska webbtidningar, med relativt varierande politisk ståndpunkt och säljkrav, väljer samma linje? För att göra ett försök att förklara, eventuella bakomliggande tankegångar till beslutet, krävs att vi sätter oss in i redaktionens villkor och värderingar. Redovisningen av de redaktionella villkoren och värderingarna underlättas, från och med nu, genom två grupperingar. Där den första gruppen består av Expressen och Aftonbladet och den andra av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. I mitt försök att redovisa nyhetsvärderingens funktioner kommer användandet av de klassiska kriterierna vikten, icke-normalt, närhet, konflikt, elitpersoner, lättbegriplighet och nytt att användas. I boken En grundbok i journalistik sammanfattat som VINKELN (Häger, 2009, sid 93).

Gällande den första gruppen, bestående av Expressen och Aftonbladet, kommer nu personliga och möjligtvis fördomsfulla slutsatser att dras. Både Expressen och Aftonbladet är beroende av att sälja lösnummer. Deras löpsedlar och förstasidor är därför livsviktiga och bör innehålla säljande rubriker. Det seriösa och för samhället viktiga kommer då ofta i andra hand. Visserligen hör statsministerns utsagor till den samhällsviktiga kategorin, men jag vill påstå att det inte är på grund av nyhetens samhällsbetydelse tidningarna vigt stor plats åt statsministerns uttalande. Istället tror jag att höga försäljningssiffror ligger till grund för redaktionernas beslut. Med ekonomisk vinnig som drivkraft producerar tidningarna därefter nyheter där vinkelns bokstäver, de klassiska kriterierna, är utgångspunkt.

De båda tidningarnas medarbetare har för länge sedan kommit till insikt om att elitpersoners handlingar resulterar i fler sålda lösnummer. Till beslutet hör även redaktionens värdering om att nyheten är lättbegriplig, förslaget att höja pensionsåldern är svårt att missuppfatta, vilket antagligen leder till att allt fler vill läsa artikeln och då också köpa tidningen. Att händelsen innefattar något nytt är också av stor vikt, uttalandet fanns inte i går eller förra veckan, nyhetens behag väcker förhoppningsvis ett habegär hos fler. Nu har vinkelns tre sista bokstäver tagits i beaktning – elitperson, lättbegriplighet och nytt. Antagligen finns resterande fyra bokstäver också med i nyhetsvärderingen. Vikt och icke-normalt täcks upp i och med statsministerns kontroversiella uttalande. Närheten uppfylls då den innefattar det svenska politiska läget och vårt gemensamma politiska sammanhang. Att statsministerns uttalande dessutom, med stor sannolikhet, kommer att leda till debatt och där med också en konflikt, gör inte saken sämre.

Den andra gruppen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladets redaktionella nyhetsvärdering, arbetar utifrån en annan ekonomisk utgångspunkt. Självklart finns även här ett intresse av att locka fler läsare, men samhällsbetydande nyheter går före ekonomisk vinning. Detta då tidningarna främst livnär sig på prenumerationer och kvalité istället för säljande löp. Kanske värderas här vinkelns fyra första bokstäver högre. Vikt, icke-normalt, närhet och konflikt får gå före elitperson, lättbegriplighet och nytt. Poängen är att vinkelns kriterier används lika flitigt och konsekvent hos de båda grupperna trots varierande målsättning och syfte. Att känna till vinkelns betydelse är därför av stor vikt oavsett var du som journalist hamnar. Det förklarar även tidningarnas val av samma huvudnyhet, politiska och ekonomiska skillnader till trots.              

Så till reflektioner gällande ytterligare en nyhetsvärdering. Terroristen Anders Behring Breivik skakade i somras en hel värld. Bombattentatet i centrala Oslo och dödsskjutningarna på ett socialdemokratiskt ungdomsläger fick oss alla att hålla andan. När Breivik den här veckan, efter en lång tids isolering och psykiska undersökningar, åter kunde synas i rätten var det mediala intresset stort. Här anser jag att Østlyngen och Øvrebøs (Häger, 2009, sid 85) tankar vara intressanta som reflektionsbas. De menar på att en skrämmande nyhet får oss, märkligt nog, att känna oss trygga. Vetskapen om en oroande nyhet kan alltså resultera i betryggande tankar om att det inte drabbade oss själva. Att läsare vill ha nyheter rörande kriminalitet och olyckor har, enligt författarna, framgått i undersökningar. Frågan är om vi, med en svensk kontext som utgångspunkt, verkligen kände oss lugnare efter nyhetsrapporteringen från vårt grannland. Nyheten berör kriminalitet och olycka i allra högsta grad, något som vanligtvis får oss att känna trygghet. I det här fallet förändrades plötsligt nyhetsrapporteringens utlovade trygghetskänsla. Efter ett dåd så groteskt, horribelt och oväntat var det omöjligt att befinna sig i en trygg sfär. Mediedrevet kring en av de värsta förbrytarna i modern tid grundar sig istället, enligt mig, på skräck och rädsla. Vi söker alla fortfarande svar på frågan varför och hur det kunde ske. Kanske som ett försök att lindra vår egen vånda gällande händelsen. Bilder och artiklar om den norske terroristen kommer därför alltid vara av stort allmänt intresse och därför också som nyhet värderas högt.                    

/Karolina Dahlgren

Digitala källor: Aftonbladet, Expressen, DN, Svenska Dagbladet, P1-radio Medierna

Tryckta källor: Björn Häger, En grundbok i journalistik (2009)