onsdag 11 april 2012

Skrämmande fakta möter litterär inlevelseförmåga i boken ”Flickan och skulden”

Recension av Katarina Wennstams bok ”Flickan och skulden – en bok om samhällets syn på våldtäkt”

Bokens handling – flickan och skulden  

Under bokens första kapitelnamn ”Uppklädd och utmanade” finns ett citat som lyder: ”Skulle jag våldta nån skulle jag ta hon i kort kjol.” Det är en ung kille från Hjulstaskolan som blivit citerad. Jag vänder blad och befinner mig i ett somrigt litet samhälle i Mellansverige. En våldtäkt har för några timmar sedan ägt rum och kvar finns ett numera splittrat kompisgäng. Jonna, en av bokens huvudpersoner, vaknar och vägrar tänka vidare på vad som hänt. Det beskrivs hur hon drar ett täcke över huvudet och hur hennes kompis Jenny skrikande undrar. Jonna har ingen aning. Smärtan i analöppningen, blodet, spyorna och urinen på lakanen gör Jonna lamslagen och förvirrad.

Jag läser vidare om en, av många, anmälningar som blivit liggande hos polisen. Ärendet handlar om en grov gruppvåldtäkt. Flickan som uppger att hon våldtagits vaginalt sju gånger och tvingats utföra oralsex minst tre gånger heter Lena. I tingsrättens dom beskrivs flickans klädsel ”hon hade en svart klänning, en orange genomskinlig topp, skor, samt behå och trosor”. Uppgifterna om Lenas klädsel vid det aktuella tillfället, som efterfrågades av en polisman, återfinns i domen.  
   
I boken beskrivs även hur ett våldtäktsoffer i en svensk domstol måste kunna uppvisa bevis om ord står mot ord. Bevisbördan ligger alltså hos målsäganden och åklagaren. I England och Kanada är situationen omvänd. Där är det alltså gärningsmannen som krävs på bevis gällande ett samtycke från offret.
  
Det är en becksvart historia om våldtagna kvinnors kamp för rättvisa och upprättelse. Men det är framför allt berättelsen om hur det svenska samhället, i dess olika plan och kontexter, bidrar till att lägga skulden på offret.          

Författarinnans förhållande till journalistik och ”New journalism”

Författarinnan Katarina Wennstam varvar tankar och känslor från huvudpersonerna med citat och utdrag hämtade från det svenska samhället. Redan i bokens inledande kapitel visar hon på det kommande upplägget. Med en fot i den litterära inlevelseförmågan gestaltats offrens helveten, medan den andra står stadigt i journalistikens krav på källor, sanning och etik genom citat och domstolsbeslut.

I artikeln ”New Journalism blir aldrig gammal” beskriver Jan Gradvall vad epoken ”New journalism” innebär och hur den myntades 1973 (som av ett sammanträffande också är året då bokens författarinna föddes):

En ny generation journalister förnyade tidningsreportaget genom att låna berättartekniska grepp från romanförfattare.”

Boken tillhör den journalistik-litterära-genren ”New journalism”. Skildrandet av hur våldtagna kvinnor far illa i samhället (i boken även kallad den andra våldtäkten) utan att varken domstolar eller regering reagerar är ett lysande exempel på grävande journalistik och dess förmåga att belysa missförhållanden. Ett gripande reportage som med hjälp av den litterära formen ges ett större känslomässigt svängrum utan att tappa verklighetsförankring.

Att boken bara delvis tillhör den litterära genren skulle kunna tydliggöras genom en mätning av författarinnans tid vid skrivbordet. Jämfört med en romanförfattares något mera stillasittande inhämtande av inspiration är boken ”Flickan och skulden” baserad på iakttagelser och intervjuer med och av den svenska verkligheten.

Bokens otäcka innehåll – sanningen 
    
Författarinnans användande av citat förstärker och exemplifierar berättelsen om det svenska samhällets syn på våldtäkt och de skuldbelagda kvinnorna. Citat från besök på skolor, polisstationer och domstolar runt om i landet gör att hennes berättelse fastnar. Domar och citat kan liknas med ett ankare – förankrat i den dystra verkligheten, vilket i sin tur gör det svårt att bortse från de skildrade missförhållandena. Efter att ha läst en hemsk roman kan det upplevda obehaget viftas bort med hänsyn till det fiktiva. ”Flickan och skulden” lämnar läsaren med sanningen.          

Källor och inspiration:

Wennstam, Katarina, Flickan och skulden – en bok om samhällets syn på våldtäkt (2002), Albert Bonniers Förlag