Etiska regler för press, radio och TV. Eller vänta nu. Reglerna innefattar egentligen inte radio och TV. De har istället en alldeles egen granskningsnämnd speciellt utvecklad för dem. Okej, reglerna heter etiska regler för press, radio och TV, men behandlar enbart ärenden gällande tidningar och så kallade periodiska tidskrifter. Titeln är besvärande och logiken frånvarande.
Nåväl, Pressens Opinionsnämnd och den något senare instiftade Allmänhetens pressombudsman har i huvudsaklig uppgift att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet. I stora drag. Etiken ses inte som några vedertagna och nedskrivna regler. Istället beskrivs etiken som en slags ansvarsfull hållning gällande den publicistiska uppgiften.
Skydda enskilda mot oförskyllt lidande? Jag slår upp ordet oförskylld och finner orden orättvis och oberättigad. Läser vidare i kurslitteraturen om den förväntade etiska ansvarfulla hållningen gällande det publicerade. Jag drar följande slutsatser. Ordet oförskyllts betydelse är högst kontextuell. Ansvariga utgivares syn på vad som orättvist och oberättigat lidande måste därför variera kraftigt. Så också den ansvarsfulla hållningen. De etiska reglerna flyter likt en obestämd form över landets tidningsredaktioner. Ansvariga utgivare är medvetna om att det viktigaste är att kunna hänvisa till kontexten och det enskilda fallet då det gäller att komma undan med tveksamma publikationer.
De etiska reglerna ska spegla ett samhälle som är i ständigt förändring. Varje publiceringsfråga är därför unik. Kontexten, liksom samhället, byter ständigt skepnad. Uppfattningen om vad som är god moral förändras därefter.
I radioprogrammet Medierna i P1 (2009-01-31) hör jag Aftonbladets ansvarige utgivare Jan Helin resonera kring tidningens skriverier. Han kan reglerna och resonerar sakligt kring varför det var relevant att publicera etnicitet och religion. Helin vet att oförskyllt lidande och etisk hållning avgörs av kontexten. Publiceringarna försvaras med förklaringen att det är farligt med en konstifiering och att vem som helst ändå kunde ha hittat uppgifterna om de misstänkta mördarna. Den ansvarige utgivaren greppar tag i den obestämda formen och skräddarsyr därefter reglerna så de passar tidningen perfekt. Oavsett om det är etiskt snyggt eller inte.
Pressforskaren Stig Hadenius talar för en mer generösare namnpublicering i svenska medier. Hans resonemang bygger på att det kan förhindra framtida brott. Stig använder sig av en väl beprövad taktik och talar till – vår rädsla. Jag vill förhindra framtida brott, men inte på bekostnad av människors frihet. Även här anser jag den obestämda formen vara besvärande. För egentligen gör de ansvariga utgivarna i vårt avlånga land som de vill. Kanske avgörs känsliga publiceringar av dagsform? Kanske kan det med en pressforskares utsagor i ryggen åter igen hänvisa till en förändring i samhället, till det enskilda fallets kontext? Jag förstår att uppgiften att fastställa en allmänt rådande etik är komplicerad samtidigt som jag oroar mig för den enskilda personens risk att drabbas av mediala övergrepp. En orättvis behandling som de flesta har glömt redan nästa dag, men som kan sätta djupa spår hos den oförskyllde.
/Karolina Dahlgren
Källor:
Olsson, R, Anders, Yttrande och tryckfrihet – handbok för journalister, 2009
Medierna i P1 (2009-01-31)
SvD, ”Medierna borde publicera namn oftare”, 15/4-2008
